Häromdagen läste jag ett blogginlägg som cirkulerade runt lite på Facebook. Ganska direkt kände jag igen mig SÅ väl i Neo, och ironiskt nog handlade även blogginlägget om en husky. Jag känner SÅ väl igen alla som smyyyger sig på centimeter för centimeter och vill såååå gärna röra vid honom fast han är sjukt obekväm, jag känner så väl igen alla som "faktiskt kan hundar" eller som säger "hundar brukar gilla mig", jag känner igen mig i dom där små framstegen som helt plötsligt kan gå tre steg tillbaka för att någon inte vill lyssna på ett enkelt "nej".
Många gånger har jag även hört "har det hänt honom något?", "vad har han råkat ut för som är sådär?"...
Grejen med Neo är att han är väldigt sparsam med vem/vilka han ger kärlek till. Hans ledare är jag, och jag vill nog tro att han älskar mig (hihi). Näst i tur är min familj, och under dom senaste åren har även Fredrik fått äntra den cirkeln. Thomas var Neos idol, men hans familj och vänner däremot... gick inte alls. Och dom ville såååååå gärna och det var svårt för mig som matte att säga ifrån. Dom försökte år efter år utan några som helt framsteg egentligen. För Fredrik tog det ganska lån tid innan Neo litade på honom helt och jag var noga med att tala om för F att låta det ta tid oxå.
Neo har gjort stooora framsteg, nästan så jag glömt hans avvaktande och små egenheter, men häromdagen blev jag påmind av en kille som kom hit för att ta bort en gammal elstolpe. Trots Neos "boffande" och backande ifrån honom, så flyttade han bara närmare och sträckte fram armen/handen såååå långt att jag trodde den skulle gå ur led. Typ.
Otroligt tröttsamt. Neo har aldrig markerat mot en människa (vad jag vet), men han kan bli så obekväm att han vill sjunka genom golvet. Det gör ont i mig och jag vill ge vissa en fet spark i magen när dom skrattar åt honom (hur man nu kan tycka det är roligt med en hund som flyr ifrån en?), det har nämligen hänt och nej, det är inte roligt på något sätt.
Hos oss, och med dom han trivs, är han världens tokigaste, snällaste, mysigaste och bästa vovve.
Men nej, alla hundar vill inte bli klappade.
HÄR kan ni läsa blogginlägget om ni är nyfikna.
1 kommentar:
Det kallas att vara RESERVERAD, och om man är sån expert på hundar borde man ju veta det. Och man borde definitivt känna igen en hund som är reserverad och inte rädd om man "faktiskt kan hundar". Kan man tycka. Vi lär väl råka ut för samma sak när vi köper sheltie nån gång, de är oxå reserverade och inte rädda.
Skicka en kommentar