En inte helt ovanlig arbetsdag.

Det är mycket skriverier om förskolor nuförtiden, många börjar protestera mot dom stora barngrupperna och den låga personaltätheten som råder lite överallt. Jag måste säga att vi har det ovanligt bra hos oss, då vi är fyra pegagoger på 16-20 barn. Inte alla som har den lyxen vill jag lova.
Jag älskar mitt jobb och dom jobbiga dagarna när man vill slita sitt hår av frustrastion eller trötthet vägs upp av fantastiska kollegor. Vi ställer upp för varandra, gillar våra jobb och backar alltid upp.

Som texten nedan beskriver kan en vanlig arbetsdag se ut i värsta fall.

En alldeles vanlig dag på förskolan.

Jag var 20 minuter tidig till jobbet, hade tänkt hinna byta om i lugn och ro, kissa och lägga in min komptid på LISA. Missade det förra månaden. I hallen möts jag av en kollega. Hon är svettig i ansiktet och jag ser att hon gör sitt yttersta för att dölja sin stress. Runtomkring henne leker och stojar 12 barn. Det saknas en personal på morgonschemat och hon gör sitt bästa för att få ut alla barnen på gården. Jag släpper min väska på golvet och börjar jobba.Tur att det är sommar så att det Inte behövs så mycket kläder iallafall, tänker jag. Tillsammans hjälps vi åt att klä på barnen. Jag tänker att det skulle vara trevligt om barnen fick öva lite på att själva klä på sig. Men det finns inte tid, dröjer jag mig kvar för länge i hallen med ett barn så blir det för få pedagoger ute på gården istället. Och där börjar det bli ganska många barn nu. Föräldrar kommer med sina barn i en strid ström. Mina två kollegor gör sitt bästa för att hinna ta emot barnen utifrån deras behov. Nu sitter en kollega med två små nyinskolade i knäet. Avskedet är det svåraste men om de bara får en trygg famn en stund brukar det gå bra. Hon hinner sitta med dem i 4 minuter sen måste hon resa sig, det uppstår en konflikt i sandlådan och den andra kollegan är upptagen med en förälder som frågar om det är möjligt att göra en schemaändring. Jag överhör att vi kommer att behöva tidigarelägga vår öppningstid. Hoppas "någon" hinner se över det, tänker jag samtidigt som jag hjälper ett barn som fått sand i skon.

Förmiddagen flyter på ganska bra, vi gick till en park och jag hann påbörja en fotbollsmatch med några i min barngrupp. Jag säger hann, för det är inte alltid en har möjlighet att stanna kvar i en aktivitet en längre stund. Vi pratar mycket om samspel och samarbete. Att kunna följa spelregler och visa hänsyn. Sånt är svårt när en är så sugen på att vinna, att få vara bäst. Vi spelar säkert 10 minuter innan ett barn har blivit kissnödigt och min kollega går iväg för att hjälpa till. Nu måste jag släppa fokus på matchen för att ha uppsyn över hela barngruppen. Det dröjer inte lång stund innan aktiviteten faller och barnen går iväg för att starta upp andra aktiviteter, med olika framgång. Vår tredje kollega sitter i sandlådan med vårt nyaste barn. Det har varit mycket runt det barnet som kämpar med impulskontrollen och ibland går det lite snabbt och smockan kommer. Flera barn har börjat visa rädsla och vi jobbar hårt på att hinna vara nära, förekomma. Ibland funkar det. Ibland hinner vi.

Tillbaka på förskolan igen. Vi börjar gå in. Barnen får gå in några i taget för att de ska få så mycket tid som möjligt att klä av sig och gå på toa och tvätta händerna självständigt och i lugn och ro. Det brukar funka bra. Till en början. I slutet kan det bli lite körigt när en 15-16 barn är klara och inne på avdelningen med en pedagog. Jag skulle vilja göra det där toabesöket som jag inte hann imorse. Men jag kan hålla mig lite till.
Jag har 17 barn själv inne på avdelningen nu, min kollega i skötrummet byter en bajsblöja samtidigt som hon försöker hjälpa ett barn som kissat på sig. Det är en stor kisspöl på golvet. Nu kom ett barn inspringande. Rakt i pölen. De blir nog borta en stund för att tvätta fötter, torka golv och byta strumpor inser jag. Tredje kollegan är kvar i hallen med ett barn. Jag hör att det är mycket ilska och ledsenhet. Undrar vad som hänt. Nu är 18 barn på avdelningen. Vi sätter oss för att ha samling. Jag börjar med en sagopåse, det brukar fånga dem. Idag är det svårt dock, det är rörigt, två stycken går iväg och häller ut klosslådan. Jag säger till dem men de lyssnar inte. Jag får återgå till sagan och hoppas att någon kollega kommer snart, ett knä brukar funka för att hålla fokus. Jag får pausa igen då en konflikt uppstått mellan två barn. Det är trångt på golvet. Återupptar berättandet igen men känner att fler och fler tappar intresset så jag lägger ner. Vi kör några rörelsesånger istället, det är en bra "ensampedagogsaktivitet". Nu har tvättrumskollegan kommit med sina två barn. Jag springer kvickt på toa. Hallkollegan och det ledsna barnet går och hämtar matvagnen.

Köttgryta och ris. Vi skickar runt karotterna och pratar om hur gott det doftar. Ett vattenglas spills ut. Jag torkar golvet. Byxorna blev blöta och barnet vill absolut inte vänta till lunchen är över med att byta. Jag springer ut i hallen för att hämta ett par torra. Barnets korg är tomt på extrakläder, jag letar stressat i kvarglömtlådan och hittar ett par byxor, de är lite för små men de får duga tills de andra torkat. När jag kommer tillbaka är det ganska högljutt vid bordet. Någon har tagit alla gurkskivor och en ilsken debatt pågår. Efter en stunds räkning och utredning kommer vi fram till hur många gurkskivor per barn det ska bli för att det ska bli "rättvist". Tre var. Minus den som inte ville ha någon alls. Jag ber att få riskarotten för att servera mig själv men den är tom. Åtta hungriga barn har gjort ett bra jobb här. Jag reser mig för att gå till köket, min kollega som sitter i samma rum skickar med deras grönsaksskål för påfyllning. Väl tillbaka från köket slänger jag snabbt i mig några tuggor. Barnen runtomkring mig börjar bli klara. Ett barn har särskilt svårt att sitta kvar när tallriken är tom och jag får resa mig några gånger för att hämta tillbaka. Undra om köttgrytan var god hinner jag tänka.
Jag hinner också tänka att rasterna kommer att bli lite sena idag. Det brukar bli så när det är ris. Då tar det minst tjugo minuter bara att sopa golven.

Det hade förenklat om vi hade kunnat vara ensam på vilan, men det behövs två pedagoger. 20 barn och lika många behov. Ett barn har särskilt svårt att varva ner och behöver mycket närhet och tar ofta en pedagog i anspråk. Idag är det extra studsigt och busigt. Vi lyssnar på en saga och de som vill får ge eller få massage. Jag brukar tycka att det här är ett viktigt, tillfälle att hinna se alla barnen ordentligt. Ibland är det också det enda tillfället ... Men jag blundar när de tankarna kommer. Känslan av otillräcklighet kan nästan kväva mig ibland.

Vi byts av för rast, vi försöker gå omlott för att inte behöva vara ensamma i barngruppen så långa stunder. Om inget oförutsett händer så funkar det. Oförutsedda saker är dock mer regel än undantag. Någon som inte hann på toa i tid, någon som tappar en pärlburk ut över hela golvet, ett spel som vill spelas, och ett samarbete som kraschar och blir en konflikt. Jag skulle önska att jag kunde stötta upp på alla ställen samtidigt. Men det kan jag inte.

Precis när jag har hällt upp en kaffekopp och satt mig ner i soffan i personalrummet kommer någon och knackar på. Det är "matt-tjejen". Vi ska få nya entrémattor som suger upp sand och väta bättre. Skönt att slippa byta 15 strump-par om dan, tänker jag. Jag får kliva upp och följa henne till hallen. Vi diskuterar material och mäter ytor en stund. Tack och hej, vi ses om två veckor säger vi när vi är klara. Jag går tillbaka till p-rummet igen. Har iallafall 10 minuter kvar av min rast. Kaffet är kallt men det struntar jag i. Skönt att få pusta ut och vila öronen lite. Öronsuset jag har på kvällarna börjar bli riktigt störande. Hoppas det inte blir värre, tänker jag.

Väl tillbaka på avdelningen är det ganska stimmigt. Det är trångt och många har svårt att fokusera på sitt bland all variation av lek. Pyssel, lego, tågbana på golvet och en ganska vild piratlek i soffhörnan. Jag tar fram play-doohn. Den kan fånga många, och funkar i de flesta åldrar. Jag hade egentligen planerat in en skapandeaktivitet men lilla rummet är upptaget av ett barn som somnat och nu är det ändå strax mellis. (Med planerat menar jag då planerat i "huvudet", planeringstid får jag inte ut om jag inte vill att det ska bli ännu mer kaos i barngruppen pga få pedagoger.) Det brukar alltid bli ganska kaosigt precis mellan övergångarna av aktiviteter och rutiner och då behövs vi alla tre "på golvet". Nu var vi bara två, telefonen ringde, det var en förälder som ville diskutera en sak. Jag och tre barn lämnar kollega och 17 barn för att hämta mellanmålet.

Efter mellis måste vi gå ut på gården och hjälpas åt över avdelningarna eftersom det saknas personal. En till person har dessutom fått gå hem pga vab. Mellisdisken ska vi diska själva idag, köksan är på områdesträff. Det är hon med jämna mellanrum.
Efter mellis blir det lite rörigt igen. En kollega röjer snabbt borden och börjar skölja disk, en sitter med några barn som gillar att äta länge. Prata, och äta. Och prata. Det är så himla roligt att prata med dessa barn, alla klokheter de säger! Ibland kommer det såna stunder, och åh vad det är roligt!

Jag är ute i hallen med 11 barn. Efter en kvart är alla klädda, vi går ut tillsammans och då går kollegan ut i hallen med de 9 eftersläntrarna. En efter en kommer de ut. 14 barn ute nu, en snubblar och skrubbar upp knäet. Jag tröstar men får lämna över sårtvätt och omplåstring till kollegan i hallen. Medan uppstår en konflikt mellan två barn, de har varit i luven på varandra ganska mycket den här dagen, jag känner att de inte riktigt fått den tid och det stöd de behövt för att reda ut osämjan någon gång under dagen.
När jag står och medlar kommer ett annat barn gråtandes, någon har slängt hens keps över staketet. Jag lovar att gå och hämta den, så fort en till vuxen kommit ut bara. Precis då kommer min kollega ut genom dörren tillsammans med det omplåstrade, och nu lite gladare barnet. Då kommer ett annat barn springandes, behöver gå in och bajsa. Min kollega får vända mitt i steget och gå in igen. Barnet har nyligen slutat med blöja och är inte helt trygg med att bajsa på pottan. Det brukar gå bra om tid finns och vi kan läsa en bok under pottsittningen. Nu är kanske inte det optimala läget förstås ...

Jag är ensam ute med 19 barn, kollegan som tar disken är svettig och stressad i köket. Komposten måste tömmas också. 14.45 är hon klar med disk, sopning, kompost och uppställning av stolar på avdelningen så att lokalvårdaren kan städa imorgon bitti. Äntligen kommer en till vuxen ut. Iallafall i en kvart. Sen slutar hon för dagen. Idag har jag tur, en annan avdelning hinner börja komma ut innan klockan slår 15.00 så nu är vi iallafall två vuxna ute. Och 32 barn. Men, jag är inte ensam längre iallafall. Springer ut och hämtar kepsen som jag återlämnar till en glad och lättad person. Ett barn kommer fram och påminner mig om att jag lovat att läsa. Lill-Zlatan. Vi började igår men har inte hunnit läsa färdigt ännu. Den är 32 sidor ... Vi börjar läsa men får avbryta för vi blir störda av en fotbollsmatch. Vi byter ställe och hittar en lugnare vrå. Jag hinner läsa två sidor till sen uppstår en konflikt om en cykel. Nu har jag tur igen för min kollega och pottbesökaren kommer precis ut genom dörren så det räcker med att jag gestikulerar åt henne så tar hon tag i konflikten. Jag fortsätter läsa lite till och hinner tre sidor innan ett barn kommer och säger att det behöver bajsa. Det är samma barn som tidigare och jag förstår att det inte kom något under det tidigare försöker. Vi är fler pedagoger ute nu, men toabesök kan vara ganska känsligt så jag väljer att pausa läsandet igen och följa med in, min kollega är upptagen med 7 barn i en konstruktionslek i sandlådan så det är ett lika dåligt alternativ att be henne. Väga behov, någons läsning mot någras konstruktionslek, vad är mest "värt"? Jag hatar dessa prioriteringar. Barn mot barn. Hela tiden.

Väl tillbaka ute på gården är det ganska hög ljudvolym hör jag, kontrasten blir stor när en kommer från ett tyst skötrum. Det är många föräldrar som börjar komma nu, och alla vill såklart höra om hur dagen har varit för just deras barn. Jag gör så gott jag kan för att ge individuella "bilder" till de som har barn på min avdelning men känner inom mig att jag börjar upprepa mig efter ett tag, de individuella önskemålen och behoven har fått stryka på foten även idag, gemensamma gruppupplevelser och avbrutna försök till möten är vad jag har att erbjuda.

Klockan är 16.00 och jag slutar för dagen. Kommer att få lämna min kollega ensam med 16 barn, men det är vi ju vana med. När jag stänger grinden kommer jag på att jag aldrig hann logga in på jobbmailen, hoppas inget viktigt kommit. Och just ja, komptiden ja. Det får bli imorgon. Eller någon annan dag.