Förlossningen.

Ja, få se nu om man minns detta. Har ju ändå gått två veckor sen det drog igång!

Vaknade på tisdagsmorgonen, ca 5.20, av att vattnet gick. Mycket lustig känsla. Fredrik fick lite lätt panik och trodde väl ungen skulle komma på stört! Men. Jag kände inte ett skvatt. Nada. 

Ringde in till förlossningen för att checka läget, och dom sa att vi kunde komma in vid nio för bedömning.

Nio var vi där, fick såna där grejer på magen för att mäta kurvan. Fortfarande inget.

Vid elvatiden fick vi åka hem, och innan vi drog gjordes ett ultraljud för att kolla läget på bäbis, som då låg på plats som det verkade.

Om inget skulle hända under dagen/kvällen/natten så fick vi en ny tid klockan åtta dagen efter, då för igångsättning då man inte ska gå utan vatten för länge pga. infektionsrisken.

Dagen var fortsatt lugn, och förutom en och annan lätt sammandraging så hände inte ett skit.

Saga fick ändå för säkerhets skull sova hos mamma och pappa så vi skulle slippa att väcka dom på natten IFALL det mot förmodan skulle hända nåt.

Natten gick, och klockan åtta befann vi oss återigen på förlossningen. CTG-n kopplades på igen och no news - fortfarande lugnt. Dock hade läkaren (precis som alla barnmorskor) svårt att käna hur han egentligen låg där inne, så ytterligare ett ultraljud gjordes! Denna läkare kom tillslut fram till att han låg helt bananas där inne, i något som heter pannbjudning, HÄR kan ni läsa om det.

Lite svettig blev man ju då....

Läkaren gick iväg och samrådade med kollegorna om hur man skulle sätta igång mig och hur man skulle kunna få bebben att vända sig rätt. 

Man kom fram till att jag skulle få shotta nåt läkemedel (minns inte vad det hette) varannan timme. Detta skulle då få livmodertappen att mogna och tillslut ge värkar. Tio kom första omgången, tolv nästa..... hann kolla på film, läsa tidningar, äta lunch.... nästa vid tvåtiden.... och nu har jag för mig att jag iaf fick lite sammandragningar... nästa dos blev lite sen har jag för mig, så den kom nog vid femtiden och nu eskalerade värkarna! Hux flux hade jag väldigt täta, från en var åttonde minut till att ha en värk varannan minut. 

Bad om epidural och visst skulle jag få det eftersom det började bli jobbigt och det var ju ett tag kvar av värkarbetet eftersom jag bara var öppen ca 3 cm. 

Men såklart var det ju "kö", och narkosläkaren var ljusår bort. Typ.

Nu var det återigen dags att kolla hur bäbis låg i magen, och ultraljudsapparaten rullade in igen! Och nu hade han vänt på sig! Tjoho! Inget kejsarsnitt!

Nu började värkarna bli ritigt jobbiga och intensiva, fick knappt vila något. 

Nu är klockan runt åttatiden eller nåt, och tillslut kommer äntligen narkosläkaren! Att sätta epiduralen gick väl sådär. Blandningen av mina täta värkar och hans snestick som resulterade i att han bedövade nerven i mitt ben gjorde ju att man tappade lusten helt där ett tag. Tio över nio var jag iaf bedövad och jag kände ett litet "halleluja, ett par timmar med lugn och ro nu innan det är dags för nästa pärs". Hann väl ha ett par värkar innan jag typ halv tio kände att "nu jävlar trycker det på" helt plötsligt, som från ingenstans.

Barnmorskan som konstaterade att jag nu var åtta cm öppen och att jag kunde krysta om jag ville.... What? Redan? Okej då. 21.51 var han ute, efter ett väldigt "behagligt" slutarbete. 

Helt plötsligt låg jag där med världens finaste Hugo i famnen, lite lätt chockad (nu skrev jag choklad igen!) över hur lätt allt gick, och plötsligt kunde jag förstå alla dessa männiuskor som säger att det är så coolt att föda barn :)

Any-ho.

HUGO Sven Gustav.

3780 gram tung.

54 cm lång.

Klockan 21.51.

Sådär ja. Over and out.